Först och främst, löpning är härligt. Upptäckte denna idrott när jag var i 30-års åldern under mina försök att tappa vikt. Under ett års tid tappade jag 23 Kg och blev fast, ivrigt påhejad av mina arbetskamrater och chefer på företaget jag arbetade på vid den aktuella tidpunkten. Det hela kulminerade 1991 med Lidingöloppet och Finalloppet (Göteborg). Sen träffade jag min fru och intresset avtog (konstigt…). Tjugofem år senare väcktes intresset till liv igen och jag började från ruta ett igen. Det dröjde dock inte länge förrän man pinnade på som vanligt igen utan tanke på konsekvenserna av en 25 år äldre kropp och en ansenlig mängd återvunnen övervikt. I augusti i år jagade jag sträckor och tider som besatt och eftersom jag satsade rätt hårt händer naturligtvis det som händer när man inte lyssnar på sin kropp, skador. Värkande vänsterhäl till följd av långvarig snedbelastning av hälsenan (Haglunds häl) och värkande högerknä som följd av en lätt hälta och att jag omedvetet stödjer mer på högerbenet. Jag insåg att något måste göras och bokade tid hos sjukgymnast. Hon hittade alla möjliga fel naturligtvis. ”Du är inte 25 längre, ta det lugnt!”. Det argumentet är svårt att bemöta. Den långa och tålamodsprövande vägen tillbaka är påbörjad. Låt oss vara helt ärliga; Rehab är tråkigt men nödvändigt och allt går i snigelfart. Frustrationen över att inte kunna snöra på sig skorna och ge sig ut och ge järnet är en prövning. Många av tycker kanske att det är ett typiskt I-landsproblem men för en medelålders I-länning är det helt nödvändigt för en att bygga styrka, kondition och inte minst mental styrka i en tillvaro som kräver allt och lite till av dig. Så, vi backar bandet en bit och kör stavgång ett tag framöver.
