Kategori: Ej Kategoriserat

Alla som känner mig vet att jag under många år varit en oförbätterlig soffpotatis utan något som helst idrottsintresse. Jag har varit överviktigt under större delen av mitt vuxna liv. Vid 30 års ålder insåg jag en dag att något måste göras och det var startskottet för löparintresset. Då var det mest ett verktyg för att snabbt gå ner i vikt men det gjorde så mycket för välbefinnandet att jag blev fast. I början blev det inte många hundra meter innan både ben och flås gav upp men för varje litet pass orkade jag lite mer och lite längre. Till alla er som tror att ni inte klarar av det här, tänk en gång till. Om jag gjorde det så kan vem som helst – bara man har ett uns av tålamod. Igår passerade jag en milstolpe – i en ålder av 55 år. Jag har aldrig kommit under den magiska gränsen 6 min/km i snittempo. Den enda man kan tävla mot som motionär är ju som bekant sig själv. Bästa tid all-time har varit 6,03. Men igår hände det och för mig var det ingen liten putsning – 5,56 dvs 7 sekunder snabbare per kilometer. Det kanske inte låter särskilt märkvärdigt i andras öron men det känns i kroppen kan jag lova. Det är sådant som skapar motivation. Efter några månader av återkommande förkylningar och skador med påföljande rehab är det otroligt skönt och motiverande att se att kroppen fortfarande kan.

Alla som haft löpning som favoritmotion under en lite längre period vet att förr eller senare dyker det upp skador till följd av att man pressar sig själv till längre sträckor och bättre tider. Jag är inget undantag trots att jag hållit på med det här i många herrans år. Eftersom jag är ganska stor och tung och levt genom 55 vårar borde det vara än viktigare att lyssna till kroppens signaler. Under augusti månad hade jag en period där framgångarna kom tätt på varandra. Med sedvanlig blodad tand ser man resultaten som en bekräftelse på att ”the sky is the limit” dvs inga mål är orimliga bara man kör på lite hårdare än förra passet. Så är det emellertid inte har jag fått erfara (igen, att man aldrig lär sig…). Under september-oktober sade kroppen ifrån på skarpen; nu räcker det. Min vänsterfot har jag kunnat hålla i schack m h a Voltaren och dylika preparat men nu började även immunförsvar, rygg och högerknät att protestera högljutt. Från att ha kört ett hyggligt långt löppass varannan dag blev det tvärt slut på det roliga och efter ett besök hos läkaren var det dags att inställa sig hos sjukgymnasten. Oh nej, rehab, alla löpares mardröm. Tråkigt! Promenad eller stavgång som alternativ. Äsch!

Jag hade tur. Min sjukgymnast var själv ett löparfan och väldigt engagerad. Hon hittade självklart en massa fel både här och där. Svaga vadmuskler (va? de är det väl ändå inget fel på, eller?), dålig balans, korta sätesmuskler och ländryggsstrul. Lite nedslagen gick jag hem med en lista på övningar som skulle hjälpa till att få mig ”på fötter” igen. Nästa gång blev det provlöpning på löpband och ett par felaktigheter upptäcktes på en gång. Lite skeptisk var jag allt men efter ett tag märkte jag att när jag gjorde övningarna så hände det saker, jag hade som enda mål att komma tillbaka i spåret igen. Efter ca 6 veckor var jag redo att testa kroppen… och det gick över förväntan. Så, nu är övningsschemat en fast punkt på programmet innan löppass. Trots att det gått en ganska lång tid märktes ingen direkt försämring av kondition eller styrka. Efter tre kortare pass kunde jag återgå till mina 8 Km pass utan större problem. Att fullfölja sitt rehab-schema, det är viljans seger över leda och kropp. Glöm aldrig det!

Först och främst, löpning är härligt. Upptäckte denna idrott när jag var i 30-års åldern under mina försök att tappa vikt. Under ett års tid tappade jag 23 Kg och blev fast, ivrigt påhejad av mina arbetskamrater och chefer på företaget jag arbetade på vid den aktuella tidpunkten. Det hela kulminerade 1991 med Lidingöloppet och Finalloppet (Göteborg). Sen träffade jag min fru och intresset avtog (konstigt…). Tjugofem år senare väcktes intresset till liv igen och jag började från ruta ett igen. Det dröjde dock inte länge förrän man pinnade på som vanligt igen utan tanke på konsekvenserna av en 25 år äldre kropp och en ansenlig mängd återvunnen övervikt. I augusti i år jagade jag sträckor och tider som besatt och eftersom jag satsade rätt hårt händer naturligtvis det som händer när man inte lyssnar på sin kropp, skador. Värkande vänsterhäl till följd av långvarig snedbelastning av hälsenan (Haglunds häl) och värkande högerknä som följd av en lätt hälta och att jag omedvetet stödjer mer på högerbenet. Jag insåg att något måste göras och bokade tid hos sjukgymnast. Hon hittade alla möjliga fel naturligtvis. ”Du är inte 25 längre, ta det lugnt!”. Det argumentet är svårt att bemöta. Den långa och tålamodsprövande vägen tillbaka är påbörjad. Låt oss vara helt ärliga; Rehab är tråkigt men nödvändigt och allt går i snigelfart. Frustrationen över att inte kunna snöra på sig skorna och ge sig ut och ge järnet är en prövning. Många av tycker kanske att det är ett typiskt I-landsproblem men för en medelålders I-länning är det helt nödvändigt för en att bygga styrka, kondition och inte minst mental styrka i en tillvaro som kräver allt och lite till av dig. Så, vi backar bandet en bit och kör stavgång ett tag framöver.

Då var grovarbetet gjort med bloggsidans utseende. Inlärningströskelns första tre-fyra steg har överkommits. Nu är det bara resten kvar 🙂 …

Detta är en helt nystartad blogg. Jag håller fortfarande på att lära mig hur det fungerar. Inom en snar framtid (hoppas jag) kommer det lite mer  innehåll här.