Alla som känner mig vet att jag under många år varit en oförbätterlig soffpotatis utan något som helst idrottsintresse. Jag har varit överviktigt under större delen av mitt vuxna liv. Vid 30 års ålder insåg jag en dag att något måste göras och det var startskottet för löparintresset. Då var det mest ett verktyg för att snabbt gå ner i vikt men det gjorde så mycket för välbefinnandet att jag blev fast. I början blev det inte många hundra meter innan både ben och flås gav upp men för varje litet pass orkade jag lite mer och lite längre. Till alla er som tror att ni inte klarar av det här, tänk en gång till. Om jag gjorde det så kan vem som helst – bara man har ett uns av tålamod. Igår passerade jag en milstolpe – i en ålder av 55 år. Jag har aldrig kommit under den magiska gränsen 6 min/km i snittempo. Den enda man kan tävla mot som motionär är ju som bekant sig själv. Bästa tid all-time har varit 6,03. Men igår hände det och för mig var det ingen liten putsning – 5,56 dvs 7 sekunder snabbare per kilometer. Det kanske inte låter särskilt märkvärdigt i andras öron men det känns i kroppen kan jag lova. Det är sådant som skapar motivation. Efter några månader av återkommande förkylningar och skador med påföljande rehab är det otroligt skönt och motiverande att se att kroppen fortfarande kan.